|
|
OptiGen-test för prcd-PRA Denna artikel publicerades i den engelska cockerspanielklubbens "Year Book 2005" och med tillstånd av författaren Eugene Phoa (som är uppfödare och domare i Canada) är den även publicerad i Cockertidningen Nr 1 2007. "the article was really written in collaboration with Dr. Gabe Gooding (who is a senior scientist at the University of Western Australia) and who, with her mother, Mrs. Jean Gooding, has been breeding English Cockers (under the "Yunbeai" prefix http://www.yunbeai.com/) for over 50 years now" (för de som tycker det är jobbigt att läsa på engelska finns även en svensk version längre ned på sidan)
TO TEST OR NOT TO TEST – that is the question!
While the thoughts expressed in this Article are mine and I must therefore take the blame for any mistakes made, they have been developed in consultation and conversation with a number of well-established breeders both within and outside North America. These breeders are concerned with the view, stridently expressed by some, that Optigen A status is an essential part of responsible breeding. This is a view which I believe arises out of a misunderstanding of the place As many of you know, at the General Meeting of the ECSCA which was held some years ago and at which questions were raised such as the mandatory publication of the results obtained by Optigen in tests carried out on members’ EC’s, I urged that we proceed with a degree of caution. That was a viewpoint which arose from my experience as a solicitor that, all too often, products are rushed into the market by commercial ventures, it being well established commercial reality that there is a tremendous advantage to be first in the market with a product, and that, not infrequently, this “rush to the market” approach results in the marketing of a product which is less than reliable. I expressed that viewpoint purely as a general view on new commercial products and without any particular reference to Optigen or its product. In the time that has passed since that general meeting of the ECSCA, a number of dogs have been tested by Optigen and duly classified as “A” (completely clear), “B” (carriers) or “C” (afflicted). One very worrying matter was the apparent lack of correlation between Optigen C’s and (based on anecdotal evidence) clinically blind dogs, especially in solids. Because of this, I (and, I believe, several others) awaited the publication by Optigen, of the research on which its tests were based, in the belief that if that research was published in a publication of good repute, it could be peer reviewed by scientists qualified so to do. What happened a few years later was Optigen’s offer to re-test animals which they had previously tested and classified. Those re-tests resulted, at least in some cases, in animals being completely re-classified so that, again in some cases, EC’s classified as C’s (i.e., afflicted) came back on re-testing as A-1’s (completely clear). What was the reason for this change? At very least, it was an admission by Optigen that it’s earlier tests were less than reliable. Then, fairly recently, the ECSCA web-site contained a press release purportedly by Optigen, in which it was claimed that the actual gene for prcd/PRA had been identified, rendering even more important the validation of the Optigen test by the all-important peer review process; however, as of the time of the preparation of this article, Optigen has not published its research. This has led to more unease on the part of a not inconsiderable number of breeders with whom I have spoken, on whether they should or should not have their dogs tested. I do not know of any facts which indicate that the incidence of prcd/PRA in our breed, has since changed. Recent enquiries to several leading breeders – some of partis and some of solids – would appear to indicate that the incidence of clinical prcd/PRA is still small. Even breeders who have been in the game for many years and have over that time bred goodly numbers (in the region of several hundred), have indicated that, to the best of their knowledge, they have had, if any, a single or perhaps two or 3 dogs which have gone blind with what was diagnosed as clinical prcd/PRA. Admittedly, these breeders have not been able to follow every pup they have bred, but I submit that it is a reasonable expectation that if a significant number of the stock sold had gone blind, at least SOME the purchasers would have complained. This brings me to my first (and perhaps most important) point. What is new is not a rise in the incidence of prcd/PRA, but only a new, and perhaps more accurate method of examining our EC’s for the same. THE BREED IS NOT FACING A CRISIS, and I would urge all breeders not to act precipitously. Although prcd/PRA is clearly something of which we should be aware and avoid if possible, it is not to be compared with, say, Familiar Nephropathy (“FN”) which is a fatal condition and in which, so I am informed, the animal would die in great distress unless put down. Although Optigen does not identify the two groups as partis and solids, I believe that, generally speaking, the experience of most of us is that the two groups or subgroups are indeed partis and solids, and for ease of reference, that is how I propose to refer to them in this article. If the number of cases of the condition in partis can fairly be characterized as being small, it has, in solids through all this time, been minimal. Certainly my own experience as a breeder of (mainly) solids, confirms this: as have many breeders, I have, over the years, frequently had my dogs’ eyes examined by qualified veterinary ophthalmologists. I can only recall having one blind EC in my stock, over what is now over 45 years in the breed, and his condition was professionally diagnosed as being the result of diabetic cataracts. This difference in expression of the condition in partis and solids, has been a puzzling factor, because both partis and solids come from the same root stock - the practice of breeding partis only to partis and solids only to solids, is a fairly recent innovation – and one would not, therefore, expect a different genetic makeup in coloured dogs as compared to solids. If one goes back to the ‘Fifties and even more in the “Forties, what we nowadays term “cross-colour breeding” was not at all uncommon. There are several possible explanations for the difference in the clinical manifestation of prcd/PRA in partis and solids, including the following:
Let us assume, however, that Optigen’s hypothesis is correct – that there is an Interfering Gene in solids. How does one explain the fact that a good number (if not most) solids which test as Optigen C‘s, remain sighted throughout their lifetime? One explanation that has been related to me, is that if those dogs lived long enough, they would indeed go blind! This is obviously something incapable of being proven right or wrong, and is therefore more properly consigned to the realm of speculation. “Explanations” of this type are, to my mind, completely detached from the reality which we, as breeders, have to deal with, and as such, are without value. In any event, all living systems suffer the ravages of time, and if the retina (or any other part, for that matter) of an EC of 12 or 13 years of age starts to deteriorate, that is not something which, I suggest, should be unexpected. I would also question the actual predictive value of the test for Optigen C classified dogs, i.e., how many C classified dogs have in fact developed the condition within their normal life span and what proportion of C classified dogs can we confidently predict will develop the condition? I have seen no statistics on this point, but clearly (as Optigen appears to agree) there are a number of cases where C classified dogs do NOT develop the condition, and more research needs to be on this point before the value of the Optigen test can be properly established.. There are additional questions. Is it possible that, in many situations in which an EC passes on the prcd/PRA gene, it also passes on the Interfering Gene (i.e., that in those EC’s, these two genes sort of go in tandem, that there is some sort of “linkage” here )? If the Interfering Gene is often linked with the prcd/PRA gene, this would clearly diminish the significance of the prcd/PRA gene (and the corresponding Optigen C classification) in a breeding program. I also question the wisdom of proceeding headlong into this field of the testing offered by Optigen, on the basis of the present science. If Optigen is correct and an Interfering Gene exists, or if the expression of the prcd/PRA gene is somehow dependant on some other factor, such as linkage, or the augmenting action of the R and T genes mentioned above, then, by definition, prcd/PRA is polygenic in origin, and not a simple autosomal recessive. Conditions which are polygenic in origin, are problematical. In the publication “Reproduction in Domestic Animals, Vo. 38, issue 1, page 73 – February 2003, headed “Ethics and Genetic Selection in Purebred Dogs”, V.N. Meyers-Wellen states: I feel that the above advice is something we all should heed. It is certainly axiomatic that we should certainly avoid combinations which we know will produce blind animals – and I believe that every responsible breeder of EC’s does that - but we should not be rushing headlong into a situation which could have undesirable results for our breed as a whole. The primary aim of a good EC breeder, MUST be to breed good EC’s. Many are the factors which go into the selection of stud dogs and brood bitches. Even assuming 100% accuracy, the Optigen tests are only determinative for a single (out of many) factors which should be considered. It is to be remembered that all Optigen claims to do, is to be able to identify the gene responsible for prcd/PRA. It would be completely incorrect, and unfair to Optigen, to read any Optigen result as doing anything more than that. Even just considering the eye (and what about the rest of the dog!), there are many other parts of the eye which could be subject to one or more genetic defects. It is fairly well established that in dogs, senile changes and degradation in the eye starts at about 7 years. Of what use is a perfect retina if the function of the eye degrades by reason of, for instance, changes in the anterior chamber? There is a place for genetic testing in dog breeding, but I believe that all tests must, before widespread application in a breeding program, be subject to close scrutiny, and, until they have passed that test, must be approached with a degree of caution. Even after passing that test, they should only be used sensibly. In particular, the general advice not to “throw the baby out with the bathwater” ALWAYS applies except, of course, in the case of fatal inherited conditions such as FN. I repeat that our objective, as breeders of EC’s, must always be to breed better EC’s, and a genetic problem with one aspect or another of any particular animal – whether of hips, eyes, or anything else - or family of animals, must always be considered in the context of that pre-eminent objective of a good breeder, which is to breed better English Cockers. A sound retina is only ONE feature. A mongrel with sound retinas does not a Cocker make. No single feature should be elevated above the general requirements of our wonderful breed – a short, compact, sound moving, happy little dog with lovely head, and an eye, expression and temperament which continually say “I love you.” In conclusion, my view is that breeders should “make haste slowly” on this question. Optigen has given us a tool, and probably a useful tool, to perhaps get rid of a problem, and not a very widespread problem at that – but use of that tool must be considered in the context of all the other things which need to be considered in order to breed EC’s of good type, soundness and temperament. Let’s not go overboard with this, but approach the whole issue with some common sense! If you have dogs which are going blind, or come from lines which you know have produced blind dogs, by all means use the tool which Optigen has provided if you are satisfied with the science and its value to your breeding program. However, I take the strongest issue with those who would preach that genetic testing for prcd/PRA is somehow a necessary part of good breeding, or that Optigen C dogs should not be bred from, or that only Optigen A dogs should be bred to. Genetic testing for prcd/PRA is, at best, only in its infancy, and can only constitute a very small part of the many factors which should be considered by good breeders. Eugene Phoa EDMDOCS|EPHOA|1026042-5
ATT TESTA ELLER INTE TESTA – det är frågan! Även om de tankar som uttrycks i denna artikel är mina och jag därmed måste ta på mig skulden för eventuella misstag, så har de framkallats genom konsultation och konversation med ett antal väletablerade uppfödare både inom och utom Nordamerika. Dessa uppfödare är oroade över synsättet, som uttrycks kraftigt av vissa, att Optigen A-status är en nödvändig del i ansvarsfull uppfödning. Detta är ett synsätt som jag tror uppstår ur ett missförstånd av den plats dylika test bör ta i ett avelsprogram och en blind acceptans för dessa testers värde. Som flera av er vet, uppmanade jag på ECSCA:s generella möte, som hölls för flera år sen och där frågor ställdes angående obligatoriska publiceringen av medlemmarnas hundars Optigenresultat, att vi fortsätter med viss försiktighet. Det var en synpunkt som uppkom från min erfarenhet som advokat att, alltför ofta, skyndas produkter in på marknaden genom kommersiella satsningar, eftersom det är en väletablerad kommersiell verklighet att det är en oerhörd fördel att vara först på marknaden med en produkt, och denna ”snabbt-ut-på-marknaden-inställning” resulterar i att man marknadsför en produkt som inte är fullt pålitlig. Jag uttryckte denna synpunkt endast som ett generellt sätt att se på nya kommersiella produkter och utan någon särskild åsyftning av vare sig Optigen eller dess produkt. Under tiden som gått sedan ECSCA:s generella möte har ett flertal hundar testats av Optigen och vederbörligen klassats som ”A” (helt fria), ”B” (anlagsbärare) eller ”C” (sjuka). En mycket oroväckande fråga var den uppenbara bristen på samband mellan Optigen C-hundar och (baserat på anekdotiska bevis) kliniskt blinda hundar, särskilt bland de enfärgade. På grund av detta väntade jag (och tror jag, flera andra) på Optigens publicering av den forskning på vilken testet baserats i tron att om den forskningen publicerades i en välrenommerad tidskrift kunde den granskas av vetenskapsmän som var kvalificerade att göra just detta. Vad som hände ett flertal år senare var att Optigens erbjöd sig att testa om djur som de tidigare testat och klassat. Dessa omtester resulterade i att, åtminstone i några fall, vissa djur omklassades helt så att, igen i några fall, cockrar klassade som C (d.v.s. sjuka) kom tillbaks omtestade som A-1 (helt fria). Vad var anledningen till denna förändring? Åtminstone var det ett medgivande från Optigens sida att deras tidigare tester var mindre än pålitliga. Sedan, ganska nyligen, innehöll ECSCA:s hemsida ett pressmeddelande som påstods komma från Optigen, i vilket det hävdades att själva genen för prcd-PRA hade identifierats, vilket gjorde granskning av Optigens tester för att undersöka deras giltighet ännu viktigare; emellertid så har Optigen när den här artikeln förbereds fortfarande inte publicerat sin forskning. Detta har lett till en större känsla av obehag hos det obetydliga antal uppfödare som jag talat med om huruvida de borde eller inte borde testa sina hundar. Det är naturligtvis alltid en fråga om de inblandade kostnaderna (och vem som håller på med att föda upp och ställa ut hundar är helt omedveten om kostnaderna)! Men kanske ännu mer betydelsefull är frågan om hur stor vikt man bör fästa vid sådana tester. Det flög upp en lysraket som jag tror först drog uppfödarnas uppmärksamhet till prcd-PRA i början till mitten av sextiotalet, då en eller flera hundar i Storbritannien, bl.a. Doreen Robertsons vackre blå Nostrebor Neopolitan, togs ur allmän avel på grund av problemet, efter detta verkade problemet försvinna; det var en uppgång sent åttiotal i Nordamerika, då ytterligen en ”våg” av klinisk prcd-PRA verkade bryta ut, och även denna verkade ebba ut. Bortsett från dessa toppar och trots att prcd-PRA har funnits hos oss, verkar det inte ha varit ett betydande problem inom vår ras. Dessutom har vi under en tid haft fördelen av att ha veterinär ögonspecialistexpertis och ERG, metoder som fungerat bra för att upptäcka de få problemfallen i vår ras. Jag känner inte till några fakta som visar på att förekomsten av prcd-PRA inom vår ras har förändrats sedan dess. Nya förfrågningar till flertalet ledande uppfödare – vissa av brokigt och vissa av enfärgat – verkar tyda på att förekomsten av klinisk prcd-PRA fortfarande är liten. Även uppfödare som varit med i många år och under den tiden fött upp ett stort antal valpar (i storleksordningen flera hundra) har påpekat att så vitt de vet har de, om ens någon, haft en eller kanske två eller tre hundar som blivit blinda och diagnostiserade med klinisk prcd-PRA. Jag medger att dessa uppfödare inte har kunnat följa varje valp som de fött upp, men jag framlägger att det är rimligt att förvänta sig att om ett avsevärt antal av de sålda hundarna blivit blinda, borde åtminstone NÅGRA av köparna ha klagat. Detta för mig till min första (och kanske viktigaste) punkt. Vad som är nytt är inte en ökning i förekomsten av prcd-PRA, utan bara en ny, och kanske mer exakt metod att undersöka våra cockrar för densamma. RASEN STÅR INTE INFÖR EN KRIS, och jag uppmanar alla uppfödare att inte agera förhastat. Trots att prcd-PRA helt klart är något som vi borde vara medvetna om och om möjligt undvika, ska det inte jämföras med, t.ex. familiar nephropathy (”FN”) som är en dödlig sjukdom och av vilken, som jag blivit underättad, djuret skulle dö i svåra smärtor om det inte avlivades. I juni 2005 gjordes ett tillkännagivande att Optigen nu hade hittat själva genen som är ansvarig för prcd-PRA. Detta påstående kunde bara ha en grund om det var tillämpligt på hela rasen, d.v.s. att just denna gen var ansvarig för prcd-PRA både hos enfärgat och brokigt. Det finns däremot en svårighet: om denna gen är ansvarig för sjukdomen hos alla cockrar, hur ska man då förklara det faktum att i en av undergrupperna (brokigt) uttrycks sjukdomen tidigt (2-4 år), medan det i en annan undergrupp (enfärgat) av cockrarna som bär samma relevanta genstruktur, var uttrycket mycket annorlunda på det sätt att det kom sent (7-8 år) och att dess medlemmar i vissa fall, dog som seende hundar, d.v.s. aldrig uppvisade kliniska tecken på prcd-PRA. Som jag förstår Optigens uttalande, menar de att det är närvaron av (i en av grupperna) en annan gen (vilken jag för bekvämlighets skull kommer att kalla ”den interfererande genen”) som står för denna skillnad, d.v.s. skillnaden i uttryck av klinisk prcd-PRA i de två grupperna. För att citera Optigens pressmeddelande 1 juni 2005 (som det står på ECSCA:s hemsida): ”Vi har också testat stamtavlorna för extremt sent uppkommen PRA, vilka hade flera medlemmar återigen testade som C1. Alla C1-hundarna är ”sjuka” enligt mutationstestet. Detta ger upphov till teorin att denna undergrupp ärver prcd-PRA men också måste ärva en oidentifierad andra gen som förändrar tidpunkten för när PRA uppträder, vilket får vissa ”sjuka” i stamtavlan att uppvisa typisk prcd-PRA och andra att behålla god syn hela livet. Dessvärre har vi ingen mer tillfredsställande förklaring för situationen. Förhoppningsvis kommer detta att klarna med pågående forskning.” Trots att Optigen inte identifierar de två grupperna som brokigt och enfärgat anser jag att, generellt talat, erfarenheten hos de flesta av oss säger att de två grupperna eller undergrupperna faktiskt är brokigt och enfärgat, och för att underlätta hänvisningar är det så jag kommer att hänvisa till dem i denna artikel. Om antalet sjukdomsfall hos brokiga kan sägas ha varit litet, så har det hos de enfärgade under den här tiden varit minimalt. Självklart bekräftar min egen erfarenhet som uppfödare av (huvudsakligen) enfärgade detta: precis som många andra uppfödare, har jag genom åren ofta fått mina hundar ögonlysta av kvalificerade veterinära oftalmologer. Jag kan dra mig till minnes att endast en av mina cockrar blivit blind, under vad som nu är över 45 år med rasen, och hans sjukdom blev professionellt diagnostiserad som ett resultat av diabeteskatarakter. Denna skillnad i sjukdomsuttryck hos brokiga och enfärgade har varit en förbryllande faktor, eftersom både brokiga och enfärgade kommer från samma avelsbas – att endast para brokigt med brokigt och enfärgat med enfärgat är ett ganska nytt påhitt – och man borde därför inte förvänta sig en skillnad i genuppsättning hos brokiga jämfört med enfärgade. Om man går tillbaks till femtiotalet och ännu mer på fyrtiotalet, var det som vi nu kallar parning över färggränserna inte alls ovanligt. Det finns flera möjliga förklaringar till skillnaden i det kliniska yttrandet av prcd-PRA hos brokigt och enfärgat, inklusive följande:
Låt oss anta däremot att Optigens hypotes är korrekt – att det finns en interfererande gen hos enfärgade. Hur förklarar man det faktum att ett stort antal (om inte de flesta) enfärgade som testats Optigen C behåller synen hela livet? En förklaring som har jag hört är att om de hundarna levde tillräckligt länge så skulle de verkligen bli blinda! Detta är uppenbarligen något som inte bevisas eller motbevisas och är därför mer lämplig i spekulationernas värld. ”Förklaringar” av denna typ är, enligt mig, helt oavhängiga den verklighet som vi som uppfödare måste hantera och saknar därför värde. Oavsett vilket så drabbas alla levande system av åldrande och näthinnan (eller vilken annan del som helst, för den sakens skull) på en 12- eller 13-årig cocker börjar försämras, det är inget som jag anser borde vara oväntat. Jag skulle också ifrågasätta det faktiska prediktiva värde som testet har för Optigen C-klassade hundar, d.v.s. hur många C-klassade hundar har i själva verket utvecklat sjukdomen inom deras normala livstid och hur stor andel av C-klassade hundar kan vi bestämt förutsäga kommer att utveckla sjukdomen? Jag har ingen statistik över detta, men tydligen (vilket Optigen verkar hålla med om) finns det ett antal fall där C-klassade hundar INTE utvecklar sjukdomen och mer forskning behöver bedrivas på detta innan Optigentestets värde korrekt kan fastställas. Det finns ytterligare frågor. Är det möjligt att den, i många situationer där en cocker för prcd-PRA-genen vidare, dessutom för vidare den interfererande genen (d.v.s. att de två generna liksom följs åt hos dessa cockrar, att det finns en sorts ”länkning” här)? Om den interfererande genen ofta är länkad till prcd-PRA-genen skulle detta helt klart minska prcd-PRA-genens betydelse (och den motsvarande Optigen C-klassificeringen) i ett avelsprogram. Jag ifrågasätter också det visa i att besinningslöst fortsätta in i detta testfält som Optigen erbjuder, baserat på den nuvarande vetenskapen. Om Optigen har rätt och det finns en interfererande gen, eller om prcd-PRA-genens uttryck på något sätt är beroende av någon annan faktor, som länkning, eller den ökande händelsen av R- och T-generna vilken nämndes ovan, då är per definition prcd-PRA:s ursprung polygent, och inte enkelt autosomalt recessivt. Sjukdomar som har polygent ursprung är problematiska. I publikationen “Reproduction in Domestic Animals, Vo. 38, nummer 1, sida 73 – Februari 2003, benämnd “Ethics and Genetic Selection in Purebred Dogs”, konstaterar V.N. Meyers-Wellen: “När vi börjar förstå polygen nedärvning kan vi eventuellt eliminera hela grupper av skadliga gener från populationer … däremot, tills vi har tillräcklig information om geninteraktion kommer vi inte att veta om vissa av dessa gener har andra funktioner som vi önskar behålla. Och, andra effekter på populationen bör inte ignoreras. Åtminstone kan det vara bäst att till en början använda denna nya genetiska information för att undvika parningskombinationer som vi vet kommer att producera drabbade djur, hellre än att eliminera hela gengrupper från en population. Detta är speciellt viktigt för raser med små genpooler, där det är svårt att upprätthålla genetisk mångfald. Slutligen, kommer vi att ha tillräcklig information om hundgenernas funktioner för att selektera för specifika gener som kodar för önskvärda egenskaper och ökar deras förekomst i populationen. Detta liknar de avelsstrategier som tillämpats på djur i hundratals år… Detta har stor potential att förbättra hundpopulationens hälsa i sin helhet. Däremot, om vi eller våra uppfödarkunder gör ett fel, kan vi av misstag orsaka skada genom kraftig, snabb selektion. Därför borde vi antagligen inte ge kunderna råd om polygena egenskaper eller rekommendera storskaliga förändringar i genfrekvenser i populationer innan mycket mer kunskap om geninteraktion erhållits.” (mina understrykningar) Jag känner att ovanstående råd är något vi alla borde ta hänsyn till. Det är synnerligen obestridligt att vi verkligen borde undvika kombinationer som vi vet kommer att producera blinda djur – och jag tror att varje ansvarsfull cockeruppfödare gör det – men vi borde inte rusa hals över huvud in i en situation som kan få oönskade resultat för vår ras som helhet. Det huvudsakliga målet för en bra cockeruppfödare, MÅSTE vara att föda upp bra cockrar. Det är många faktorer som spelar in vid valet av avelshanar och –tikar. Även om vi antar att det är 100 % säkert är Optigentestet endast bestämmande för en faktor (av många) som bör tas hänsyn till. Man bör också komma ihåg att allt Optigen hävdar att göra, är att kunna identifiera genen som är ansvarig för prcd-PRA. Det skulle vara helt inkorrekt, och orättvist mot Optigen, att tolka ett Optigenresultat oavsett resultat som något annat än det. Även om man tar hänsyn till bara ögat (och hur är det med resten av hunden!), så finns det många andra delar av ögat som kan vara utsatta för en eller flera genetiska defekter. Det är väl fastställt att hos hundar börjar senila förändringar och nedbrytningen i ögat vid ungefär sju års ålder. Vad är en perfekt näthinna bra till om ögats funktion bryts ner av t.ex. förändringar i den främre kammaren? På en relaterad punkt: 1998 identifierade Dr. David Huntsman vid the British Columbia Cancer Agency en gen (E–Cadheringenen) hos en viss familj. I sitt normala tillstånd producerar denna gen det ”lim” som håller samman celler. Den muterade genen däremot, orsakar också magcancer. Uppenbarligen kan man inte bara försöka att göra sig av med genen (för då skulle patientens celler bara falla sönder) och det enda man kunde göra när personer bar på den muterade genen var profylaktiskt kirurgiskt borttagande av magsäcken. Som Meyers-Wellen hävdade har gener ibland fler än en funktion, innan vi verkligen känner till ALLA genens funktioner är det farligt att avla med målet att få bort genen. Uppenbarligen om genen som i sin muterade form orsakar prcd-PRA hos cockrar även utför någon önskvärd funktion kan inte den genen vara lika central i upprätthållandet av liv (som i fallet med E-Cadheringenen) men det är teoretiskt möjligt att den har någon önskvärd men mindre livsviktig funktion. Däremot så gäller fortfarande Meyers-Wellens råd som citerats. Det finns utrymme för gentestning inom hundavel, men jag anser att alla tester måste utsättas för nära granskning innan de används brett inom ett avelsprogram och till dess att de blivit godkända måste man närma sig dem med viss försiktighet. Även efter att de blivit godkända bör de bara användas förnuftigt. Speciellt gäller ALLTID det generella rådet att inte ”slänga ut barnet med badvattnet” utom när det naturligtvis handlar om dödliga ärftliga sjukdomar så som FN. Jag upprepar att vårt mål som cockeruppfödare är att alltid avla fram bättre cockrar och ett genetiskt problem med en eller annan aspekt hos vilket särskilt djur eller familj av djur som helst – vare sig det handlar om höfter, ögon eller något annat – måste alltid ses i samband med det överlägsna mål en bra uppfödare har, nämligen att föda upp bättre cockrar. En sund näthinna är bara EN egenskap. Friska näthinnor gör inte en blandras till en cocker. Ingen enskild egenskap bör upphöjas över de generella kraven för vår underbara ras – en kort, kompakt, med sunda rörelser, glad liten hund med ett underbart huvud och ögon, uttryck och temperament som hela tiden säger ”Jag älskar dig”. Slutligen är det min åsikt att uppfödare bör ”skynda långsamt” i denna fråga. Optigen har gett oss ett verktyg och antagligen ett användbart sådant, för att kanske göra oss av med ett problem och ett inte omfattande sådant – men användandet av det verktyget måste tas i övervägande tillsammans med alla andra saker som bör tas hänsyn till för att föda upp cockrar av god typ, sundhet och temperament. Låt inte detta gå över styr utan närma er hela ämnet med lite sunt förnuft! Om du har hundar som blir blinda, eller kommer från linjer som du vet har producerat blinda hundar, använd då för all del verktyget som Optigen har försett oss med om du är nöjd med vetenskapen och dess värde för ditt avelsprogram. Däremot opponerar jag mig mot dem som förespråkar att gentesta för prcd-PRA på något sätt är en nödvändig del för bra uppfödning, eller att Optigen C-hundar inte borde avlas på eller att bara Optigen A-hundar borde avlas på. Gentestet för prcd-PRA befinner sig, som bäst, bara i sin linda och kan bara utgöra en väldigt liten del av de många faktorer som bör tas hänsyn till av bra uppfödare. Eugene Phoa Översättning: Henrik Johansson
"I thought that the attached article, which I have written following upon the recently published findings (by the Animal Health Trust (U.K.) and the University of Missouri) on PRA in the English Springer Spaniel, might be of interest to Cocker breeders in Scandinavia. I have written this article on the basis that, in light of the common ancestry of the Springer and the Cocker, these findings are likely to be applicable to the Cocker." /Eugene Phoa
WHITHER NOW, PRA TESTING? The recent University of Missouri and the Animal Health Trust, U. K. (together referred to as “UM/AHT”) announcement (“UM/AHT Announcement”) regarding findings concerning PRA in English Springer Spaniels (“ESS”), have only served to emphasize how premature it was for breeders to jump on the Optigen bandwagon. It was, of course, the hope of those availing themselves of the Optigen test, that by breeding two English Cockers (“ECS”) found to be clear by Optigen (classified Optigen A1) they would be guaranteed not to produce any offspring with the disease. The University of Missouri has indicated a great interest in researching PRA in ECS, and has asked that ECS breeders with clinically afflicted dogs please send in blood samples to them, which they will then analyze. I understand that for the ESS, their charge is $40.00, with a discount of $10.00 if the blood sample is already with their bloodbank and a further $10.00 if the animal has been CERF’ed and the CERF report is sent to them. I would expect a similar charge schedule to apply to ECS, and suggest that it would be of advantage to our breed for breeders to take advantage of this offer. Assuming that this research on ESS can validly be extrapolated to ECS (and all my views as stated in this article are based on that assumption), what does it say about the present state of PRA genetic testing on our breed? The main assumption, widely held by those breeders of ECS who have subscribed to the Optigen test, is that if an ECS is classified as OPTIGEN A1, it will not get, nor will be able to, pass on PRA. Unfortunately, it appears that this proposition is not true. My reasons for saying this are as follows: In other words, the UM/AHT Announcement posits the existence of at least 2 forms of PRA. What breeders are left with, therefore, is that, assuming the validity of the work by UM/AHT and Optigen, there may be at least THREE possible gene mutations responsible for different forms of PRA and possibly more. And that is only what has been found so far. Will more mutations – and more forms of PRA - be discovered as the research goes on? Drs. Aguirre and Acland acknowledged this fact as far back as 1988 when they stated that phenotypic differences between PRA (prcd) in miniature poodles and cocker spaniels … “may be ascribable to different genetic backgrounds in the two breeds, reflecting the effect of modifying genes, or may indicate separate, allelic, mutations at the same locus.” One notes that Optigen believes that the gene mutation it has identified “is by far the cause of the majority of PRA cases” in ECS. Similarly, the UM/AHT team believes that the Cord 1 mutation is responsible for the majority of PRA cases in the ESS. Does that mean the UM/AHT research cannot be validly extrapolated to ECS? Perhaps it does, but if, in light of the common ancestry of theses two breeds, such extrapolation is valid, breeders are left with even more uncertainty as to which gene is causing the majority of PRA cases. One thing is clear: even assuming a 100% validity for Optigen’s claims, an Optigen A1 classification is no guarantee that the animal will not get or pass on another form of PRA as it, at best, only identifies one of the gene mutations which could possibly cause the condition. As our members know, questions were raised some time ago as to why Optigen C1 (i.e., genetically afflicted) solid ECS frequently did not show signs of blindness (if at all), until well on in years (i.e., late-onset), with some never showing signs of blindness and eventually dying fully sighted. Optigen posited the existence of some gene which somehow interfered with the deleterious action of their mutation in a particular “subgroup” of the breed (i.e., solids) . The UM/AHT group has made a similar finding with respect to ESS, as they state: What is interesting is that the ESS do not have a solid/particolour division - the ESS are ALL partis. It therefore appears that the late-onset phenomenon is not necessarily colour related. Does this mean that the late (or no) onset phenomenon is something that has been present in the ancient gene pool (i.e. common to breed before it split into ESS and ECS), and is present not only in solid ECS but in partis as well? Further research is clearly necessary. The UM/AHT Announcement also states that: Without in any way disagreeing with that statement, one cannot run away from the conclusion that we are still a long way from a test which will accurately predict whether or not ECS found clear by the available genetic tests, will or will not produce PRA if bred together. This is emphasized by the following:
the UM/AHT Announcement states that they have found that: The UM/AHT Announcement makes the following recommendations: I suggest that the general thrust of the above recommendation makes eminent good sense; however, I would hesitate to apply it on the basis of dogs which are tested to have or not have the mutation, but would instead apply it to clinically afflicted or clinically not afflicted dogs, for the following reasons:
if we select on the basis of excluding clinically blind animals, rather than on those with either 1 or 2 copies of the mutation, we will be selecting on a gross basis, i.e., not only on the perceived expression of the mutation itself, but also on its overall effect having regard to other factors which may affect the expression of the mutation. I recently read some post from one of the YAHOO groups which was kindly forwarded to me by an established and respected breeder of ECS, in which Joan Beck, states: As I see it, if a dog has 2 copies of the gene mutation but is NOT clinically blind, the chances are that that dog has the ability to somehow counteract the harmful effects of that mutation. If that dog is also able to pass that ability on to its offspring, is that not, in the ultimate analysis, what we should be looking for, at very least until we know that the mutation in question does not also carry out some other (desirable and perhaps, very useful) function which we would want to preserve? And is selecting on the basis of these gross effects not what responsible breeders have been doing all the time, anyway? A long time breeder,Ms. G. Gooding in Australia, whose opinion I respect and who is scientist in one of the biological sciences, recently expressed to me the view that: “it appears that the research is getting close to the position that PRA … may be an extremely complex condition which is not the result of a single mutation. Perhaps a single mutation increases the likelihood of developing the disease but a complex suite of circumstances needs to exist before the condition actually manifests itself in the dog.” I realize that I will sound to some as if I am against genetic testing; I emphasize that I am not. What I hope I am doing is to look at the genetic testing bandwagon critically, and to suggest that one must be slow to take steps which might at first blush appear to be of advantage to the breed, but which may prove not to be the case as further research is done. It saddens me that some breeders appear to be using the available PRA genetic testing as the only – or at least, the main - benchmark in their breeding programmes, so that superior dogs which grade as Optigen B1 have been passed over in favour of dogs of less merit which have graded Optigen A1 (I hasten to add that I have not had any of my own dogs tested by Optigen, so this does not concern me directly). This is, of course, contrary to Optigen’s own recommendation that dogs graded Optigen B be used, and can only result in a lowering of breed quality generally. Genetic research should be encouraged, but it appears to me that this aspect of PRA testing is, at present, very much in its infancy, and a lot more research should be done before breeders use the PRA genetic testing in their breeding plans, in any determinative way.
EDMDOCS|EPHOA|1521041-3
|
